Problemen upptäcks. I vissa fall finns ADHD i släkten.
I andra fall uppstår komplikationer, som eventuellt kan ha
betydelse, under graviditetens slutfas. Ofta är barn med
ADHD ”flängiga” och okoncentrerade redan på dagis.
FAS 2.
Diagnos och behandlingsstart. När problemen upptäckts och
sammanställts i en anamnes, göres en psykologutredning, som
ger underlag för misstanke om ADHD. Diagnosen fastställes av
barnpsykiater, som även har att ta ställning till om det
samtidigt förekommer även andra psykiska störningar. I så
fall måste även dessa behandlas.
Behandlingen för ADHD är dels medicinsk, dels psykologisk,
dels pedagogisk. Medicinen heter Concerta. Den sättes in
efter att föräldrarna själva fått en grundläggande
förståelse av den psykologiska och pedagogiska delen av
behandlingen samt tagit kontakt med skolsköterska och
klassföreståndare. Skolsköterskan sköter de fysiska
kontrollerna och klassföreståndaren samordnar den
pedagogiska hjälpen.
FAS 3.
Föräldrar och skola. Under flera år därefter sker utveckling
av olika färdigheter i hem och skola med hjälp av
belöningsprogram och ett nära samarbete mellan hem och
skola. På Psykoterapitjänst sker regelbundna träffar med
läkare och ibland psykolog, som hjälper till med att
skräddarsy ett individuellt anpassat träningsprogram.
Föräldrarna är de verkliga terapeuterna som tillsammans med
lärarna måste se till att det hela fungerar i praktiken.
FAS 4.
Tonåring och föräldrar. Under tonårstiden växer barnet i
mognad och kunnande. Det söker sig till kamrater och
aktiviteter utanför hemmet samtidigt som det kan tycka att
det är pinsamt att tillstå att det har en diagnos (ADHD) som
medför ett handikapp. Det blir därför avgörande för den
fortsatta behandlingen att tonåringen gradvis blir alltmer
delaktig i sin behandling för att vilja och våga stå för den
inför kompisar, flick- respektive pojkvänner och eventuella
arbetsgivare.
FAS 5.
Vuxenliv utan medicin. Slutmålet är att med tiden
föräldrarna och medicinen kan ersättas och att den vuxne
fungerar väl kompenserad och väl medveten om sitt handikapp
med lika nöjlighet till arbete och familjeliv jämfört med
vem som helst utan ADHD diagnos. Det betyder inte att
tillståndet försvunnit, men det betyder att funktionen
återställts till normal nivå trots ett bestående handikapp
som inte längre utgör ett hinder för ett på alla plan
välfungerande liv.