Ångest är en varningssignal om hotande okänd fara och skall
skiljas från rädsla för något välkänt. I vissa lägen kan
ångest därför vara ändamålsenlig.
Människan är huvudsakligen ett flyktdjur, som har överlevt
evolutionen på grund av sin förmåga att blixtsnabbt reagera
på hotande fara liksom på sin förmåga att vid behov stanna
upp och tänka efter.
Det förra gör vi med hjälp av äldre områden av hjärnan
(amygdala och limbiska systemet), som är nära kopplade till
känslor och minnen, och det senare med hjälp av de mest
nytillkomna delarna av hjärnbarken (orbifrontalcortex), som
styr det rationella tänkandet.
Ångest, som inte är ändamålsenlig, förekommer i
sjukdomstillstånd som panikångest,
depression,
bipolär sjukdom,
ADHD,
Touretttes syndrom, tvångssyndrom,
borderlinepersonlighetsstörning/emotionellt instabil
personlighetsstörning, autismspektrumstörning och en del
andra barn- och vuxenpsykiatriska tillstånd.
Oändamålsenlig ångest behandlas genom terapi som dels
skiljer ut den ena sortens ångest från den andra och dels
ger träning i att möta ångestskapande situationer.
Ofta påskyndas återgången till en normal situation genom
medicinering som återställer signalsubstanserna serotonin,
glutamat och GABA till en balanserad funktion. Om ångesten
inte är generell kan det ofta vara tillräckligt att bara
förbättra funktionen av serotonin i hjärnan, vilket lättast
sker med serotonin återupptags hämmare, s.k. SSRI –
preparat.